.existentialism is a humanism.

Håller på med den underbare men svårtydde Sartre igen.

Det är nog tredje gången jag läser existentialism is a humanism, men jag hittar varje gång något i den som ger mig nya insikter. 

   Är just nu väldigt fokuserad på min egen existens i förhållande och i interaktion med andra. När allt skär sig mellan mig och min omgivning, för det gör det ibland, så måste jag försöka hitta en utgångspunkt som ligger utanför mig själv för att till fullo kunna förstå min motpart.
Jag känner att det är väldigt viktigt, för att vi människor är så långt ifrån varandra i våra olika medvetanden att att det ibland känns som ett under att vi funkar tillsammans alls.

   Känner även att jag inte tänker tillräckligt alls nuförtiden. det blir liksom bara skola skola skola, med informationsdesign hit och informationsdesign dit. Vi arbetar så hårt för att vara tydliga att vi ibland missar våra egna poänger. Allt blir mer som en tävling för att överträffa varandra än en strävan efter att utvecklas. Det är lite som Theo Härén sa på det där föreläsingen; "vi tänker bara tills vi hittar ett svar som vi tror är rätt, sen slutar vi". Det är synd tycker jag, men det gäller naturligtvis även mig. Jag stannar också upp i min tankeverksamhet tills jag kommer på att det kanske fins fler lösningar på problem och fenomen än vad jag tror. Världen är helt oändlig, och ibland måste man komma ihåg att man själv också är det.

För de som är intresserade kan jag för övrigt rekommendera:

Simone de Beauvoir: Andras blod

Albert Camus: Pesten eller Främlingen

Sartre: Äcklet, Muren eller Orden